"Human rights destroy this country!"

Vi sitter i skrivande stund på det dyra, men dock så prisvärda Cape Hotel i Monrovia. Efter tre veckor har vi tagit en välbehövlig semester från semestern. Det är en märklig upplevelse att beskriva ren lycka precis medan man upplever den, nu när vi beskådar solnedgången över havet från terrassen på högsta våningen med en öl i handen och en burk Pringles orginal på bordet.  

Men vi börjar från början. Vi hade en del oväntade kostnader för att komma in i landet:

Muta flygplatsvakt 1 -              500 SEK

Muta Flygplatsvakt 2 -             Ett skrivblock, värde ca 15 SEK

Efter ett dygn i huvudstaden Monrovia som bjöd på grisfötter, kycklingfötter, bilkrock och stryptag på vår förare tog vi oss tillslut ut till barnhemmet i Gbarnga. Välkomnandet var minst sagt varmt. 125 barn iförda deras skoluniformer  mottog oss med sångnummer på sångnummer… på sångnummer… på sångnummer.

Vi bor nu i ett gammalt förrådsrum som skiljs från övriga sovrum av några brädor som inte går hela vägen upp till taket. Vi fick det bästa rummet. På natten hålls lamporna tända i ett halvhjärtat försök att hålla byggets råttor på behörigt avstånd. Även med tända lampor vaknade dock Danni mitt i natten av en råtta som fastnat i myggnätet och behövde hjälp för att komma loss. På denna bild besöktes vårt rum av en tupp som valde att bajsa lite på Tors kudde. Numera delar vi kudde.

Det finns så klart gott om andra djur också, såsom flugor, myggor, knott, gräshoppor, spindlar, myror, tusenfotingar, grodor, syrsor, lysmaskar o dylikt, men vi ska inte klaga – har inte sett några leoparder på rummet. Vår livslina här, Alice, som aldrig ljuger men aldrig riktigt talar sanning heller har dock försäkrat oss om att det inte finns några giftiga djur här. Dagen efter när vi frågade om den där stora svarta ormen som besökt toaletten nattetid fick vi dock reda på att det finns en del giftiga ormar här, tydligen dödligt giftiga. Den där 15 cm långa skorpionen som Tor nästan klev på var tydligen inte helt harmlös heller (läs mycket giftig). Vid eventuella bett, som tydligen inte är alltför ovanliga, uppsöks byns helare som suger ut giftet och lägger om såren med särskilda blad. Så det känns ju tryckt.

När vi inte kämpar för att hålla djungeln utanför vårt sovrum så har vi hållit en del undervisning med barnen. Höjdpunkterna på den fronten var nog att vi lyckades skriva och sätta upp en pjäs, samt att Danni som aldrig skulle trampa i klaveret ska hålla sexualkunskap samt religionsundervisning i Islam, Judendom, Buddism och Hinduism. Barnen är djupt kristna och ingen har nog talat med dom om sex eller andra religioner förut, någonsin.

Förutom att hålla undervisning har vi byggt ett grishus och köpt grisar. Enligt vår preliminära affärsplan bör detta efter 1,5 år av återinvesteringar av vinsten i rörelsen kunna ge barnhemmet en årlig vinst om ca 30 000 SEK, men vad fan vet vi om grisuppfödning. Det är dock lite charmen med Afrika. Det finns ingen byråkrati, det finns ingen inkomstskatt, det finns ingen egentlig affärsplan – bara agerande, förhoppningar och mutor. Utrustade med en viss västerländsk logik är vi nog ändå, utan ekonomiutbildning, erfarenhet från affärsverksamhet eller någon kunskap om grisar, i princip lika dugliga som de lokala grisuppfödarna.

   

Angående maten kunde vi redan första dagen konstatera att vi hatade fufu, en skitäcklig paltliknande gegga som är mycket populär här. Andra dagen blev Tor sjuk och Danni testade lite mer fufu i hopp om att vänja sig vid den liberianska matkulturen, dagen därpå blev även hon sjuk med ett besök på sjukhuset och två liter dropp som följd. Den galna ambulansfärden till phebe hospital var dock betydligt farligare än sjukdomen.

Vägarna är i så tragiskt skick att de vanligtvis fartgalna taxichaufförerna kryper fram. Ambulansen flög snarare (bokstavligt talat). Sjukhuset är liksom vägarna i bedrövligt skick. Toaletterna är så osanitära att Danni råddes att ställa sig på golvet utanför toaletterna, huka och kissa. Det som inte träffade provröret blev kvar på golvet. Samtidigt som Danni kissar hörs en kvinnas högljudda klagosång över sin i malaria bortgångna bebis. Mamman kom in med sitt sjuka barn som dödförklarades fem minuter senare, fem minuter efter det gick mamman hem igen.

Vi har hunnit bli spyless på menyn här, ris, ris och ris med lite fisksås. Så till mammor och pappor som läser det här, vid hemkost  är vi sugna på:  maxmål, västerbottensost, rödbetssallad, köttbullar, kyckling i apelsinsås, potatis, lax etc. Vi får däremot service i världsklass och emellanåt bjuds på riktigt goda munkar och bröd. Vi har lagat mat två gånger. Pasta med köttfärssås och grillad kyckling- och pastasallad. Det är dock lite oklart om barnen föredrar det vi lagar eller deras vidriga fufu.  

Danni har även dansat lite Afrikansk dans. Alice lovordade Dannis dansegenskaper genom att högt deklarera "you very good! Your much better than her!" medan hon pekar på en trettonårig flicka. Hur tar man en sån komplimang? På bilden syns Daniel som bjöd på grymma moves.

Här spenderas många eftermiddagar.

I bakgrunden skymtas några av barnens caretakers bostäder.

Världens vackraste barn efter Essi.

Vår Dusch. Notera hönan, som nyligen värpt några kycklingar. Det luktar inte alls bra när äggen kläcks. Det luktar ruttna ägg.

Vi ska införskaffa getter också. Denna by besöktes i detta syfte, även om vi kom hem tomhämta.

På grund av vägarnas skick är det i princip omöjligt att finna villiga taxichafförer. Alternativet som vi begagnat flitigt är att klättra upp på traktens lätta motorcyklar (125cc). Priset är dock lite saftigt, den 15 minuter långa färden från stora vägen till barnhemmet kostar hela 7,50 SEK / person.

Att vara vit i Gambia och Liberia är inte riktigt samma sak. I Liberia är vi ”chefer över hela barnhemmet”, ”ägare av allt vi ser”, ”en stor ära att synas med”, ”diamanter på grund av vår hudfärg”, ”gudar, dom tror att ni är gudar” osv. Vill vi så kan vi bestämma allt här men det är faktiskt inte lika roligt som det låter. Tor blev exempelvis omedelbart chef över grishusbygget, utan några större kunskaper om hur man bygger cement- och lerhus. Arbetsledningen gick till på följande vis.

-          Vad kan vi göra nu?

-          Gräva grunden.

-          Vad behöver vi?

-          Spadar, machette, hacka …

-          Ok, hämta det så börjar vi.

Tor ville egentligen bara hjälpa till att mura för skojs skull, men sa han inte vad alla visste skulle göras förutom han själv, så blev det inte gjort. Lika jobbigt är det när alla frågor uppfattas som order. Om Danielle frågar Alice om hon tycker att barnen ska få se på film ikväll blir svaret

-          Okej! Ni gör som ni vill. Vi ser film ikväll!

-          Nej. Jag undrar om du tycker det är en bra ide.

-          Jag tycker att vi gör som ni vill.

-          Okej. Euhm. Då ser vi inte på film ikväll.

På tal om konversationer,rubriken är ett ordagrant citat á la Alice. 

Efter att namnge 120+ ungar tycks föreståndaren (Elisabeth som vi kallar Oldma, Motha eller Ma) haft slut på normala namn. En unge heter Chinese-girl, en annan Small-ma och en tredje Godsgift. Barnet nedan har dock det relativt normala namnet TIOLA.

Vi märker att vi har för mycket att säga. Solen har sedan länge gått ned och pizzan väntar på restaurangen bredvid. Nu ska vi gå och moffa. Vi får väl se om vi saknar att under middagen bli störda av barnen som kommer fram och i kör säger "Good evening anty Danniniella (Det tycks vara lite oklart vad Danni egentligen heter, kanske pga att Alice kallar henne för Dina, Diana, Daniella, Dani osv). "How are you this evening?" "Fine, thank you!" "ALRIGHT! Have a nice night!", "Good evening uncle Tor... "

Nä, nu blir det pizza.. Good evening sweden! (and Cuba)

Nu springer vi vidare. Nytt inlägg kan väntas om ca 2-3 veckor.