Tubaabs och aporna

Det bästa med Gambia är, ibland, också det sämsta. Människorna. Det är främmande hur främmande vi tycks vara. Vissa stunder känner vi oss som vandrande tvådimensionella halvlmänskliga halvälskade och halvhatade plånböcker. Vi är Lassie, två kändishundar som det är acceptabelt att klappa, okej att ledsaga. Två hundar som skall utföra trick på beställning men som inte får skälla. Under ett besök på Serrekundas galna marknad tvingades vi för tionde gången, med visst eftertryck, förklara att vi inte ville bli förföljda. "Why. can. you. not. leave. us. alone?" Vårt obehagliga anhang insåg till slut att kampen var förlorad och beslöt sig istället för att förolämpa oss. "Are you German? Only Germans behave this bad!" Fem sekunder senare hade vi en ny följeslagare. Tio minuter senare flydde vi marknaden.

Andra stunder är vi rockstjärnor. När vi traskar förbi ropar våra underbara uppspelta grannbarn förtjust ut "Tubaab! Tubaab!" (mandinka för vit) och vi svarar "Black!". I övrigt brukar konversationerna med dessa barn (varav två finns på bild nedan) följa detta mönster:

- "Hello! Hello! Hello! Hello! Hello!"
- "Hi"
- "Goodbye"
- "Goodbye"

Den här bilden och någon annan har vi framkallat och gett till barnens föräldrar vilket var uppskattat.

Vi är tack och lov inte konstant hundar och rockstjärnor. Vanliga människor fick vi exempelvis vara under ett besök hos den familj som vår vän Tone bor hos. Hushållet består av den halvgalna holländskan Kelly, hennes två söta holländsk/gambianska söner och tjugoåriga adopterade Jarray. Sällskapet var gott men den torkade fisken i ockrasås var vämjelig. Efter maten fick vi njuta av lite gambiansk TV - och det är en upplevelse. Utöver nyhetsreportage om hur presidenten helar astma och aids genom att vidröra "patienter" bjöds det på en dubbad spansk såpopera som höll samma klass som ockrasåsen. På väg hem till Tone fick vi dessa bilder.

I ett svagt ögonblick följde vi med Tone till kyrkan för att se på hennes elevers thanksgivingceremoni. Det var en katastrof. Det packade 16 sidor långa programbladet var vår första varning, men den kom för sent. Solen gassade utanför och under den 2,5 timmar långa ceremonin kunde vi se vågorna bryta mot stranden genom det smala, gallrade kyrkfönstret. En doft av hav och frihet letade sig in, men så sög prästen upp den, och hoppet, i en inandning och fortsatte predika. Barnens sånguppträdande var en kortvarig ljuspunkt. Den lika högt som falsksjungande afrikanska kvinnan på raden bakom en konstant plåga. Precis innan tiden började gå baklänges kom vi oss dock ut och fick några timmar vid stranden.

Danni fick en vän under ett besök på senegambias välkända monkey park.

I övrigt så följer vi spänt valet i Liberia. Allt gott hittills tycks det.

För den som bryr sig om sådant kan vi meddela att vi återhämtat oss från förkylningen men åkt på varsin kraftig turistdiarré. Avslutningsvis ville vi dela med oss av denna bild vi fick på stranden, bara för att den är cool.

 

Vita hälsningar,

Danni & Tor