Resfeber

Igen hör vi oss själv förklara, ursäktande, varför andra inte får behålla det som är vårt. ”Nej du kan inte få min vollyboll … Jo, för att jag vill ha kvar den.” Vad som borde vara en självklarhet möts av en fnysning och en nedlåtande min.  Men världen är märklig inatt. Det är egoistiskt att åka med den billigaste, delade taxin. Det är lika egoistsikt att åka med den dyrare taxin och inte låta de fattigare chaufförerna få en del av kakan. Vi har tre chaufförer som vill köra oss till flygplatsen om någon timme, det vore egoistiskt att bara låta en enda av alla de behövande få uppdraget. Frågan är väl om vi ska anlita den bästa taxichauffören eller den som behöver uppdraget mest. Men oavsett vad vi köper, ger eller gör, är vi vita i Afrika, vi är två skamsna skamslösa egoistiska givmilda tubaabs som undrar om inte Atlas skälver lite. För världen är märklig inatt, så märklig att vi är förvånade över att inte riktigt vara förvånade över att se brandkåren sätta eld på tomten utanför brandstationen. Brandmännens glada tjoande störs plötsligt av en mongolid mans upprepade ”nice nice, nice nice”. Med några par kalsonger i handen följer han efter oss lika ihärdigt som han upprepar sitt mantra, ”nice nice, nice nice, nice nice”. Kalsongerna är inte trevliga, vi är inte trevliga och det är inte världen heller, bara märklig. Precis som kalsongmannen är vi dock världen, och snart åker vi mot ett inbördeskrigshärjat land under valtid. Vi reser mot en av de märkligaste delarna av världen, och vi känner oss… märkliga.