Rasism, moment 22 och en dag, ungefär

Det märkligaste

1.) Den rasistiska lagstiftning.
Artikel 27 (b) i Liberias grundlag stadgar följande: “In order to preserve, foster and maintain the positive Liberian culture, values and character, only persons who are Negroes or of Negro descent shall qualify by birth or by naturalization to be citizens of Liberia.” Få länder har direkt rasistiska lagar, färre om så viktiga saker som medborgarskap (som i Liberia dessutom är ett krav för äganderätt till fast egendom) och ännu färre direkt rasistiska grundlagar. Förutom att vara rasistisk är lagen nästintill omöjlig att tillämpa. Vad fan är en neger egentligen? Talar vi genetik, ansiktsdrag, hudfärg, geografiskt ursprung eller något helt annat? En rolig fråga att argumentera i domstol. En jobbig fråga att döma över.


2.) Trasslet med korruption och byråkrati
Vi landade säkert i Liberia men släpptes inte in i landet på grund av att vi saknade bokad hemresa. Detta är inte ett krav för att få visum, men ett krav för att få komma in i landet? Det stod snart klart att inträde skulle kosta oss 50 US. Hur detta bokar en hemresa är förstås något oklart. Vi ville fråga, men om vi stämmer dig istället? Den konversation som skulle följa vore dock alltför uppenbar.
- Well, you could try that.
- But?
- But, there's a catch.
- Catch 22?
- Of course, to sue me you would have to appear before a court in liberia.
- And to do that you would have to let us in?
- Exactly, but if I am to let you in you would have to bribe me 50 US, and that's a crime. So suing me wouldn't be very wise.

3. Kulturen av lojalitet mot de illojala

Om lojaliteten mot de illojala hörde vi många skräckhistorier. Trots varningarna kom det ändå som en chock när vi själva snubblade över denna märkliga företeelse. Ingen på barnhemmet nämnde något om att Alice tog för sig själv de pengar vi gav barnhemmet förrän vi öppnade samtalsämnet.

4. Robin Hood mentaliteten
Det är helt socialt accepterat att lura och stjäla från de rika för att sedan sälja till de fattiga. Barnhemmet köper ofta matvaror (rissäckar, bönsäckar osv) som stulits från FN av FN:s anställda liberianer. Däremot är det en dödssynd att sälja stulna getter. Det är ett socialt gränsfall om barnen vid barnhemmet får överdriva eller dra mindre lögner för att vi ska ge dom pengar. Robin Hood mentalitet är inte rolig när man själv är kung Edward.


En dag, ungefär

Morgon

Klockan är sex och vi vaknar till ljudet av en galande tupp och barnens morning devotion "Every morning, early in the morning, every morning I give thanks to my lord...". Morgonrutinen består av ägg, lök och välling följt av ett ljummet bad. Vi tar tag i ett av våra morgonprojekt; att ta skolfoton av alla klasser. Tanken med detta är att i Sverige sammanställa någon form av skolkatalog. Alla ungarna är fantastiskt snälla och disciplinerade vilket underlättar fotograferingen avsevärt.

Klass 6

Förmiddag
Palmblad samlas in för att bygga ett gethus. Tor vågade sig dock inte högre än så här.

Danni låg platt på marken när kortet togs...

När bladen väl samlats ihop sattes de enkelt på plats i husstommen. Getterna kommer att bosätta sig här inom snar framtid.

Medan Tor jobbar leker Danni med barnen. Delvis av egen vilja, delvis som följd av att de afrikanska pojkarna oftast vägrar låta Danni hjälpa till med s.k. mansgöra.

Lunch, på riktigt.

Tack och lov äter vi dock något annat, ris dvs.

Den andra skålen maskar toppades av en död ekorre. Allt skulle tillagas och ätas upp.

Efter lunchen är det olidligt varmt. Vi somnar för att vakna kippandes efter luft i en svettpöl. Ljummet dricksvatten hjälper men yrseln avtar först när vi kommer utomhus.

Eftermiddag

Den överlägset bästa tiden på dygnet. Det är som vanligt fotbollsmatch.

Tack Torbjörn och Team Sportia

Medan matchen pågick satt övriga på en bambumatta under ett mangoträd. Här spelar de vuxna fia med knuff och barnen ritar eller leker. Tor fick sitt hår flätat i stilen All Up. 

Goge (t.v.) och Lamah skrattar åt att Tor är håröm

Kväll

Ett riktigt åskoväder drar in och barnen skrattar medan de springer nakna i regnet. Insikten om att det kommer att vara kallt inatt är underbar. Vi tar av oss och springer ut.

Lite om att döda en snyltare m.m.

Bitterballs, några bitar ingenting och historien om hur vi nästan gav upp

25 - 11 - 2011

Det är natt. Insekten på väggen är svårdefinierad, spindel till kroppen och benen, skalbagge till huvudet och tentaklarna. Det finns för många kryp i rummet för att det skall vara meningsfullt att döda dem, men denna varelse är möjligtvis värd ett undantag. Men mord måste städas upp, dumpas inte insektskroppen uppsöks den nästan omdeledbart av hundratals andra kryp. Det blir ett moment för mycket. På grund av att middagsriset kryllade av myror – för många för att ätas upp – så har vi ändå inte riktigt råd med ansträngningen att stiga upp ur sängen. Tor vänder på sig. Den gäckande världskartan på väggen mittemot tycks lockande ledsaga blicken mot Sverige och sveriges form tycks plötsligt likna en falukorv. Det är svårt att somna hungrig.

Middag för två.

Påföljande dag svimmar Tor på sjukhuset,termometern visar 40 graders feber och blodprovet visar malaria. Även vid detta besök dör ett barn i rummet brevid. Mamman gråter. Efter kontakter med Sverige är det oklart om Tor får rätt medicin.

Tor med Malaria

Plötsligt har vi en ursäkt att åka hem, klart Tor måste få rätt medicin! Det var rätt nära. Vi hade faktiskt bestämt oss att åka innan det visade sig att medicinen var riktigt. Kanske hade vi åkt ändå om priset varit ett annat och Alice inte yttrat den äckliga meningen  ”You don’t need to be ashamed, you did well, you tried very hard.”

Cruella de Vil, aka Alice

Vi har faktiskt börjat fundera på om Alice är en verklig person. Hon tycks inte riktigt ha några egna åsikter utan alltid föredra det som vi föreslår. Ibland blir det lite lustigt, som när Tor ovetandes sitter under ett mangoträd och undrar varför det inte finns några mangofrukter i Liberia (pga att det inte är säsong) varpå Alice, självklart fullt medveten om att det är ett mangoträd, förklarar att hon aldrig sett några mangofrukter i Liberia. Det blir även lustigt när vi inte är överrens med varandra men Alice ändå är överrens med oss båda. I monrovia blev Danni erbjuden att ta med en ovanligt gullig kattunge till barnhemmet. Påföljande konversation är så gott som ordagrannt återgiven.

D – Jag skulle gärna ta med den. (tittar på Alice)

A – Ja, det är en bra idé.

T – Den skulle döda råttorna.

A – Ja, en katt skulle vara jättebra på barnhemmet.

T – Men den skulle nog döda kycklingungarna också.

A – En katt skulle inte vara bra.

D – Vi kanske kan träna katten?

A – Ja, en katt vore bra.

T – Kanske? Det är nog svårt. Tror det skulle gå för mycket mot kattens natur.

A – En katt skulle inte vara bra.

D – Men den är så söt.

A – Ja, en katt skulle vara jättebra.

Osv. Katten blev till slut kvar i Monrovia. Förutom att hon tycks sakna egna åsikter äter hon bitterballs (vidrigt) och bitar av ingenting.

 D – Alice, vad är det du äter egentligen?

A – Ingenting.

D – Eh, jaha. Men vad är det för något.

A – Ingenting.

T – Det där. (pekar) Vad är det?

A – Det är ingenting, absolut ingenting!

D – Eh, okej. Men hur smakar det då?

A – Det smakar ingenting.  

Vem är John Galt? 

27-11-2011

Under fem veckor brottades vi med en oidentifierad fiende. Hon låtsades krama oss, men det var ett stryptag i förklädnad. Efter en hel del tjuvlyssnande genom tunna väggar, analyserande av märkliga pussebitar, konfrontationer och hemliga samtal stod det dock klart att vår livslina var vår snara. Alice är en snyltare som använt barnhemmet för sin egen vinning. Vi kan nu konstatera att ca 75 % av de meningar som lämnat hennes giftiga läppar är osanningar. Hon tog vid flera tillfällen för sig själv betydande summor pengar som skänks barnhemmet. För att dölja detta förbjöd hon i princip alla vuxna vid barnhemmet att tala med oss. Därutöver ljög hon för oss om barnhemmets behov för att vi skulle ge mer pengar som hon sedan spenderade på sig själv. Tors föräldrar var tilltänkta föremål för hennes long-con och största scam, gummiplantaget. En lång historia kort, det hade rört sig om rätt mycket pengar i sjön. Innan alla pusselbitar fallit på plats lurades vi dock med på en helvetesfärd till nämnda gummiplantage. Till följd av tre stillastående timmar i leran nådde vi dock aldrig slutmålet. Det gjorde aldrig Alice heller, istället för respekt och rikedom (som vi hört henne sukta efter genom väggarna) fick hon skam och ingenting. 

Alice peruk kom till slut av.

Efter ett samtal med Elizabeth, Alice moder, fick vi tillstånd att köra bort Alice från barnhemmet. Det gjordes med en blandning av ilska, hög puls, skadeglädje, sorg och en stark känsla av overklighet. 

Två nya hus

02 - 12 - 2011

Här kommer tre bilder från ett lerhusbygge. Två personer kommer att bo här i 3-5 år innan huset faller sönder. Om icke särskilt stabilt så är det åtminstone ett roligt och kladdigt sätt att bygga på. 

Tor designade och byggde ett kaninhus. Han är stolt.

"Human rights destroy this country!"

Vi sitter i skrivande stund på det dyra, men dock så prisvärda Cape Hotel i Monrovia. Efter tre veckor har vi tagit en välbehövlig semester från semestern. Det är en märklig upplevelse att beskriva ren lycka precis medan man upplever den, nu när vi beskådar solnedgången över havet från terrassen på högsta våningen med en öl i handen och en burk Pringles orginal på bordet.  

Men vi börjar från början. Vi hade en del oväntade kostnader för att komma in i landet:

Muta flygplatsvakt 1 -              500 SEK

Muta Flygplatsvakt 2 -             Ett skrivblock, värde ca 15 SEK

Efter ett dygn i huvudstaden Monrovia som bjöd på grisfötter, kycklingfötter, bilkrock och stryptag på vår förare tog vi oss tillslut ut till barnhemmet i Gbarnga. Välkomnandet var minst sagt varmt. 125 barn iförda deras skoluniformer  mottog oss med sångnummer på sångnummer… på sångnummer… på sångnummer.

Vi bor nu i ett gammalt förrådsrum som skiljs från övriga sovrum av några brädor som inte går hela vägen upp till taket. Vi fick det bästa rummet. På natten hålls lamporna tända i ett halvhjärtat försök att hålla byggets råttor på behörigt avstånd. Även med tända lampor vaknade dock Danni mitt i natten av en råtta som fastnat i myggnätet och behövde hjälp för att komma loss. På denna bild besöktes vårt rum av en tupp som valde att bajsa lite på Tors kudde. Numera delar vi kudde.

Det finns så klart gott om andra djur också, såsom flugor, myggor, knott, gräshoppor, spindlar, myror, tusenfotingar, grodor, syrsor, lysmaskar o dylikt, men vi ska inte klaga – har inte sett några leoparder på rummet. Vår livslina här, Alice, som aldrig ljuger men aldrig riktigt talar sanning heller har dock försäkrat oss om att det inte finns några giftiga djur här. Dagen efter när vi frågade om den där stora svarta ormen som besökt toaletten nattetid fick vi dock reda på att det finns en del giftiga ormar här, tydligen dödligt giftiga. Den där 15 cm långa skorpionen som Tor nästan klev på var tydligen inte helt harmlös heller (läs mycket giftig). Vid eventuella bett, som tydligen inte är alltför ovanliga, uppsöks byns helare som suger ut giftet och lägger om såren med särskilda blad. Så det känns ju tryckt.

När vi inte kämpar för att hålla djungeln utanför vårt sovrum så har vi hållit en del undervisning med barnen. Höjdpunkterna på den fronten var nog att vi lyckades skriva och sätta upp en pjäs, samt att Danni som aldrig skulle trampa i klaveret ska hålla sexualkunskap samt religionsundervisning i Islam, Judendom, Buddism och Hinduism. Barnen är djupt kristna och ingen har nog talat med dom om sex eller andra religioner förut, någonsin.

Förutom att hålla undervisning har vi byggt ett grishus och köpt grisar. Enligt vår preliminära affärsplan bör detta efter 1,5 år av återinvesteringar av vinsten i rörelsen kunna ge barnhemmet en årlig vinst om ca 30 000 SEK, men vad fan vet vi om grisuppfödning. Det är dock lite charmen med Afrika. Det finns ingen byråkrati, det finns ingen inkomstskatt, det finns ingen egentlig affärsplan – bara agerande, förhoppningar och mutor. Utrustade med en viss västerländsk logik är vi nog ändå, utan ekonomiutbildning, erfarenhet från affärsverksamhet eller någon kunskap om grisar, i princip lika dugliga som de lokala grisuppfödarna.

   

Angående maten kunde vi redan första dagen konstatera att vi hatade fufu, en skitäcklig paltliknande gegga som är mycket populär här. Andra dagen blev Tor sjuk och Danni testade lite mer fufu i hopp om att vänja sig vid den liberianska matkulturen, dagen därpå blev även hon sjuk med ett besök på sjukhuset och två liter dropp som följd. Den galna ambulansfärden till phebe hospital var dock betydligt farligare än sjukdomen.

Vägarna är i så tragiskt skick att de vanligtvis fartgalna taxichaufförerna kryper fram. Ambulansen flög snarare (bokstavligt talat). Sjukhuset är liksom vägarna i bedrövligt skick. Toaletterna är så osanitära att Danni råddes att ställa sig på golvet utanför toaletterna, huka och kissa. Det som inte träffade provröret blev kvar på golvet. Samtidigt som Danni kissar hörs en kvinnas högljudda klagosång över sin i malaria bortgångna bebis. Mamman kom in med sitt sjuka barn som dödförklarades fem minuter senare, fem minuter efter det gick mamman hem igen.

Vi har hunnit bli spyless på menyn här, ris, ris och ris med lite fisksås. Så till mammor och pappor som läser det här, vid hemkost  är vi sugna på:  maxmål, västerbottensost, rödbetssallad, köttbullar, kyckling i apelsinsås, potatis, lax etc. Vi får däremot service i världsklass och emellanåt bjuds på riktigt goda munkar och bröd. Vi har lagat mat två gånger. Pasta med köttfärssås och grillad kyckling- och pastasallad. Det är dock lite oklart om barnen föredrar det vi lagar eller deras vidriga fufu.  

Danni har även dansat lite Afrikansk dans. Alice lovordade Dannis dansegenskaper genom att högt deklarera "you very good! Your much better than her!" medan hon pekar på en trettonårig flicka. Hur tar man en sån komplimang? På bilden syns Daniel som bjöd på grymma moves.

Här spenderas många eftermiddagar.

I bakgrunden skymtas några av barnens caretakers bostäder.

Världens vackraste barn efter Essi.

Vår Dusch. Notera hönan, som nyligen värpt några kycklingar. Det luktar inte alls bra när äggen kläcks. Det luktar ruttna ägg.

Vi ska införskaffa getter också. Denna by besöktes i detta syfte, även om vi kom hem tomhämta.

På grund av vägarnas skick är det i princip omöjligt att finna villiga taxichafförer. Alternativet som vi begagnat flitigt är att klättra upp på traktens lätta motorcyklar (125cc). Priset är dock lite saftigt, den 15 minuter långa färden från stora vägen till barnhemmet kostar hela 7,50 SEK / person.

Att vara vit i Gambia och Liberia är inte riktigt samma sak. I Liberia är vi ”chefer över hela barnhemmet”, ”ägare av allt vi ser”, ”en stor ära att synas med”, ”diamanter på grund av vår hudfärg”, ”gudar, dom tror att ni är gudar” osv. Vill vi så kan vi bestämma allt här men det är faktiskt inte lika roligt som det låter. Tor blev exempelvis omedelbart chef över grishusbygget, utan några större kunskaper om hur man bygger cement- och lerhus. Arbetsledningen gick till på följande vis.

-          Vad kan vi göra nu?

-          Gräva grunden.

-          Vad behöver vi?

-          Spadar, machette, hacka …

-          Ok, hämta det så börjar vi.

Tor ville egentligen bara hjälpa till att mura för skojs skull, men sa han inte vad alla visste skulle göras förutom han själv, så blev det inte gjort. Lika jobbigt är det när alla frågor uppfattas som order. Om Danielle frågar Alice om hon tycker att barnen ska få se på film ikväll blir svaret

-          Okej! Ni gör som ni vill. Vi ser film ikväll!

-          Nej. Jag undrar om du tycker det är en bra ide.

-          Jag tycker att vi gör som ni vill.

-          Okej. Euhm. Då ser vi inte på film ikväll.

På tal om konversationer,rubriken är ett ordagrant citat á la Alice. 

Efter att namnge 120+ ungar tycks föreståndaren (Elisabeth som vi kallar Oldma, Motha eller Ma) haft slut på normala namn. En unge heter Chinese-girl, en annan Small-ma och en tredje Godsgift. Barnet nedan har dock det relativt normala namnet TIOLA.

Vi märker att vi har för mycket att säga. Solen har sedan länge gått ned och pizzan väntar på restaurangen bredvid. Nu ska vi gå och moffa. Vi får väl se om vi saknar att under middagen bli störda av barnen som kommer fram och i kör säger "Good evening anty Danniniella (Det tycks vara lite oklart vad Danni egentligen heter, kanske pga att Alice kallar henne för Dina, Diana, Daniella, Dani osv). "How are you this evening?" "Fine, thank you!" "ALRIGHT! Have a nice night!", "Good evening uncle Tor... "

Nä, nu blir det pizza.. Good evening sweden! (and Cuba)

Nu springer vi vidare. Nytt inlägg kan väntas om ca 2-3 veckor. 

Resfeber

Igen hör vi oss själv förklara, ursäktande, varför andra inte får behålla det som är vårt. ”Nej du kan inte få min vollyboll … Jo, för att jag vill ha kvar den.” Vad som borde vara en självklarhet möts av en fnysning och en nedlåtande min.  Men världen är märklig inatt. Det är egoistiskt att åka med den billigaste, delade taxin. Det är lika egoistsikt att åka med den dyrare taxin och inte låta de fattigare chaufförerna få en del av kakan. Vi har tre chaufförer som vill köra oss till flygplatsen om någon timme, det vore egoistiskt att bara låta en enda av alla de behövande få uppdraget. Frågan är väl om vi ska anlita den bästa taxichauffören eller den som behöver uppdraget mest. Men oavsett vad vi köper, ger eller gör, är vi vita i Afrika, vi är två skamsna skamslösa egoistiska givmilda tubaabs som undrar om inte Atlas skälver lite. För världen är märklig inatt, så märklig att vi är förvånade över att inte riktigt vara förvånade över att se brandkåren sätta eld på tomten utanför brandstationen. Brandmännens glada tjoande störs plötsligt av en mongolid mans upprepade ”nice nice, nice nice”. Med några par kalsonger i handen följer han efter oss lika ihärdigt som han upprepar sitt mantra, ”nice nice, nice nice, nice nice”. Kalsongerna är inte trevliga, vi är inte trevliga och det är inte världen heller, bara märklig. Precis som kalsongmannen är vi dock världen, och snart åker vi mot ett inbördeskrigshärjat land under valtid. Vi reser mot en av de märkligaste delarna av världen, och vi känner oss… märkliga. 

28 dagar senare...

För den som inte är uppdaterad på Liberias politiska situation följer här en liten sammanfattning: Den elfte oktober hölls val i Liberia varvid den sittande presidenten och tillika fredsprisdekorerade Ellen Johnson Sirleaf säkrade cirka 45 procent medan Winston Tubman på en andraplats fick dryga 32 procent av rösterna. Inledningsvis påstod de nio olika oppositionspartierna att valet var riggat, men efter insikten om att en andra valomgång måste hållas ställer alla upp på en ny valrunda den åttonde november. Denna gång står det endast mellan Johnson Sirleaf och Tubman. FN menar att den första valomgången gick fredligt till. Ursprungligen var vår plan att vänta ut det Liberianska valet i Gambia men eftersom valet drar ut på tiden så är biljetterna nu bokade och betalda. 28 dagar efter ankomst i Gambia reser vi således till ett Liberia under pågående val.

Som ni förstår är vi nu sugna på att börja vårt volontärarbete. Häromdagen försökte vi oss på en liten räddningsauktion själva efter att ha funnit en liten fågelunge på balkongen. Den Lilla Fågeln, som vi döpte den till, hade ramlat ur sitt bo och ner i vår domän. Vi matade den med sockervatten och kattmat och den lyckades återhämta krafterna efter några timmar. Med hjälp av en klätterställning av bord och stolar skyfflade Tor med en stekspade in fågeln i boet igen. Efter att fågelföräldrarna återtagit vårdnaden om Den Lilla Fågeln kändes segern total. Ett dygn senare fann vi åter vår vän på balkongen, nu betydligt svagare. Så vi högg huvudet av den. Vi får väl hoppas att det går bättre på barnhemmet.

Kameran har varit ett stort nöje under hela vistelsen, och vi (speciellt Danni) är glada att den fortfarande är i vår ägo... Med den fick vi till exempel de här bilderna på en stjärnklar natt och ett häftigt blixtoväder.

Här i Gambia har vi gjort vårt absoluta yttersta för att hålla en låg budget med ett, max två... eller tre lyxiga restaurangbesök om dagen. Right choice market visade sig i alla fall vara rätt val för oss, ibland, lite för sällan kanske.

 Här är en strandbild på Danni...

Vi har inte så mycket mer att säga. Gambiavistelsen har väl egentligen varit som vilken semester som helst, bara lite längre. Nu ska vi ned till stranden och hänga med Tone och hennes nyanlända kompis Sofia (som har en HowIMetYourMother-refereande tattuering). Kanske kommer vi spela lite fotboll i soldnegången också...

För den som bryr sig om sådant kan vi meddela att vi mår bra men är nervösa inför Liberia.

Tubaabs och aporna

Det bästa med Gambia är, ibland, också det sämsta. Människorna. Det är främmande hur främmande vi tycks vara. Vissa stunder känner vi oss som vandrande tvådimensionella halvlmänskliga halvälskade och halvhatade plånböcker. Vi är Lassie, två kändishundar som det är acceptabelt att klappa, okej att ledsaga. Två hundar som skall utföra trick på beställning men som inte får skälla. Under ett besök på Serrekundas galna marknad tvingades vi för tionde gången, med visst eftertryck, förklara att vi inte ville bli förföljda. "Why. can. you. not. leave. us. alone?" Vårt obehagliga anhang insåg till slut att kampen var förlorad och beslöt sig istället för att förolämpa oss. "Are you German? Only Germans behave this bad!" Fem sekunder senare hade vi en ny följeslagare. Tio minuter senare flydde vi marknaden.

Andra stunder är vi rockstjärnor. När vi traskar förbi ropar våra underbara uppspelta grannbarn förtjust ut "Tubaab! Tubaab!" (mandinka för vit) och vi svarar "Black!". I övrigt brukar konversationerna med dessa barn (varav två finns på bild nedan) följa detta mönster:

- "Hello! Hello! Hello! Hello! Hello!"
- "Hi"
- "Goodbye"
- "Goodbye"

Den här bilden och någon annan har vi framkallat och gett till barnens föräldrar vilket var uppskattat.

Vi är tack och lov inte konstant hundar och rockstjärnor. Vanliga människor fick vi exempelvis vara under ett besök hos den familj som vår vän Tone bor hos. Hushållet består av den halvgalna holländskan Kelly, hennes två söta holländsk/gambianska söner och tjugoåriga adopterade Jarray. Sällskapet var gott men den torkade fisken i ockrasås var vämjelig. Efter maten fick vi njuta av lite gambiansk TV - och det är en upplevelse. Utöver nyhetsreportage om hur presidenten helar astma och aids genom att vidröra "patienter" bjöds det på en dubbad spansk såpopera som höll samma klass som ockrasåsen. På väg hem till Tone fick vi dessa bilder.

I ett svagt ögonblick följde vi med Tone till kyrkan för att se på hennes elevers thanksgivingceremoni. Det var en katastrof. Det packade 16 sidor långa programbladet var vår första varning, men den kom för sent. Solen gassade utanför och under den 2,5 timmar långa ceremonin kunde vi se vågorna bryta mot stranden genom det smala, gallrade kyrkfönstret. En doft av hav och frihet letade sig in, men så sög prästen upp den, och hoppet, i en inandning och fortsatte predika. Barnens sånguppträdande var en kortvarig ljuspunkt. Den lika högt som falsksjungande afrikanska kvinnan på raden bakom en konstant plåga. Precis innan tiden började gå baklänges kom vi oss dock ut och fick några timmar vid stranden.

Danni fick en vän under ett besök på senegambias välkända monkey park.

I övrigt så följer vi spänt valet i Liberia. Allt gott hittills tycks det.

För den som bryr sig om sådant kan vi meddela att vi återhämtat oss från förkylningen men åkt på varsin kraftig turistdiarré. Avslutningsvis ville vi dela med oss av denna bild vi fick på stranden, bara för att den är cool.

 

Vita hälsningar,

Danni & Tor