Resfeber

Igen hör vi oss själv förklara, ursäktande, varför andra inte får behålla det som är vårt. ”Nej du kan inte få min vollyboll … Jo, för att jag vill ha kvar den.” Vad som borde vara en självklarhet möts av en fnysning och en nedlåtande min.  Men världen är märklig inatt. Det är egoistiskt att åka med den billigaste, delade taxin. Det är lika egoistsikt att åka med den dyrare taxin och inte låta de fattigare chaufförerna få en del av kakan. Vi har tre chaufförer som vill köra oss till flygplatsen om någon timme, det vore egoistiskt att bara låta en enda av alla de behövande få uppdraget. Frågan är väl om vi ska anlita den bästa taxichauffören eller den som behöver uppdraget mest. Men oavsett vad vi köper, ger eller gör, är vi vita i Afrika, vi är två skamsna skamslösa egoistiska givmilda tubaabs som undrar om inte Atlas skälver lite. För världen är märklig inatt, så märklig att vi är förvånade över att inte riktigt vara förvånade över att se brandkåren sätta eld på tomten utanför brandstationen. Brandmännens glada tjoande störs plötsligt av en mongolid mans upprepade ”nice nice, nice nice”. Med några par kalsonger i handen följer han efter oss lika ihärdigt som han upprepar sitt mantra, ”nice nice, nice nice, nice nice”. Kalsongerna är inte trevliga, vi är inte trevliga och det är inte världen heller, bara märklig. Precis som kalsongmannen är vi dock världen, och snart åker vi mot ett inbördeskrigshärjat land under valtid. Vi reser mot en av de märkligaste delarna av världen, och vi känner oss… märkliga. 

28 dagar senare...

För den som inte är uppdaterad på Liberias politiska situation följer här en liten sammanfattning: Den elfte oktober hölls val i Liberia varvid den sittande presidenten och tillika fredsprisdekorerade Ellen Johnson Sirleaf säkrade cirka 45 procent medan Winston Tubman på en andraplats fick dryga 32 procent av rösterna. Inledningsvis påstod de nio olika oppositionspartierna att valet var riggat, men efter insikten om att en andra valomgång måste hållas ställer alla upp på en ny valrunda den åttonde november. Denna gång står det endast mellan Johnson Sirleaf och Tubman. FN menar att den första valomgången gick fredligt till. Ursprungligen var vår plan att vänta ut det Liberianska valet i Gambia men eftersom valet drar ut på tiden så är biljetterna nu bokade och betalda. 28 dagar efter ankomst i Gambia reser vi således till ett Liberia under pågående val.

Som ni förstår är vi nu sugna på att börja vårt volontärarbete. Häromdagen försökte vi oss på en liten räddningsauktion själva efter att ha funnit en liten fågelunge på balkongen. Den Lilla Fågeln, som vi döpte den till, hade ramlat ur sitt bo och ner i vår domän. Vi matade den med sockervatten och kattmat och den lyckades återhämta krafterna efter några timmar. Med hjälp av en klätterställning av bord och stolar skyfflade Tor med en stekspade in fågeln i boet igen. Efter att fågelföräldrarna återtagit vårdnaden om Den Lilla Fågeln kändes segern total. Ett dygn senare fann vi åter vår vän på balkongen, nu betydligt svagare. Så vi högg huvudet av den. Vi får väl hoppas att det går bättre på barnhemmet.

Kameran har varit ett stort nöje under hela vistelsen, och vi (speciellt Danni) är glada att den fortfarande är i vår ägo... Med den fick vi till exempel de här bilderna på en stjärnklar natt och ett häftigt blixtoväder.

Här i Gambia har vi gjort vårt absoluta yttersta för att hålla en låg budget med ett, max två... eller tre lyxiga restaurangbesök om dagen. Right choice market visade sig i alla fall vara rätt val för oss, ibland, lite för sällan kanske.

 Här är en strandbild på Danni...

Vi har inte så mycket mer att säga. Gambiavistelsen har väl egentligen varit som vilken semester som helst, bara lite längre. Nu ska vi ned till stranden och hänga med Tone och hennes nyanlända kompis Sofia (som har en HowIMetYourMother-refereande tattuering). Kanske kommer vi spela lite fotboll i soldnegången också...

För den som bryr sig om sådant kan vi meddela att vi mår bra men är nervösa inför Liberia.

Tubaabs och aporna

Det bästa med Gambia är, ibland, också det sämsta. Människorna. Det är främmande hur främmande vi tycks vara. Vissa stunder känner vi oss som vandrande tvådimensionella halvlmänskliga halvälskade och halvhatade plånböcker. Vi är Lassie, två kändishundar som det är acceptabelt att klappa, okej att ledsaga. Två hundar som skall utföra trick på beställning men som inte får skälla. Under ett besök på Serrekundas galna marknad tvingades vi för tionde gången, med visst eftertryck, förklara att vi inte ville bli förföljda. "Why. can. you. not. leave. us. alone?" Vårt obehagliga anhang insåg till slut att kampen var förlorad och beslöt sig istället för att förolämpa oss. "Are you German? Only Germans behave this bad!" Fem sekunder senare hade vi en ny följeslagare. Tio minuter senare flydde vi marknaden.

Andra stunder är vi rockstjärnor. När vi traskar förbi ropar våra underbara uppspelta grannbarn förtjust ut "Tubaab! Tubaab!" (mandinka för vit) och vi svarar "Black!". I övrigt brukar konversationerna med dessa barn (varav två finns på bild nedan) följa detta mönster:

- "Hello! Hello! Hello! Hello! Hello!"
- "Hi"
- "Goodbye"
- "Goodbye"

Den här bilden och någon annan har vi framkallat och gett till barnens föräldrar vilket var uppskattat.

Vi är tack och lov inte konstant hundar och rockstjärnor. Vanliga människor fick vi exempelvis vara under ett besök hos den familj som vår vän Tone bor hos. Hushållet består av den halvgalna holländskan Kelly, hennes två söta holländsk/gambianska söner och tjugoåriga adopterade Jarray. Sällskapet var gott men den torkade fisken i ockrasås var vämjelig. Efter maten fick vi njuta av lite gambiansk TV - och det är en upplevelse. Utöver nyhetsreportage om hur presidenten helar astma och aids genom att vidröra "patienter" bjöds det på en dubbad spansk såpopera som höll samma klass som ockrasåsen. På väg hem till Tone fick vi dessa bilder.

I ett svagt ögonblick följde vi med Tone till kyrkan för att se på hennes elevers thanksgivingceremoni. Det var en katastrof. Det packade 16 sidor långa programbladet var vår första varning, men den kom för sent. Solen gassade utanför och under den 2,5 timmar långa ceremonin kunde vi se vågorna bryta mot stranden genom det smala, gallrade kyrkfönstret. En doft av hav och frihet letade sig in, men så sög prästen upp den, och hoppet, i en inandning och fortsatte predika. Barnens sånguppträdande var en kortvarig ljuspunkt. Den lika högt som falsksjungande afrikanska kvinnan på raden bakom en konstant plåga. Precis innan tiden började gå baklänges kom vi oss dock ut och fick några timmar vid stranden.

Danni fick en vän under ett besök på senegambias välkända monkey park.

I övrigt så följer vi spänt valet i Liberia. Allt gott hittills tycks det.

För den som bryr sig om sådant kan vi meddela att vi återhämtat oss från förkylningen men åkt på varsin kraftig turistdiarré. Avslutningsvis ville vi dela med oss av denna bild vi fick på stranden, bara för att den är cool.

 

Vita hälsningar,

Danni & Tor

Den blomma som blommar sent får oss att gråta

Dom säger att vi är heta.
Men hur kan man veta.
Danni fick en idé
om hur vi kunde se.
En sticka så tunn
införd i vår mun
pep och visade 38 grader
läs mellan våra rader
Så förstår du att vi har feber - och om du har svårt att läsa mellan raderna kan du bara läsa om den sista raden.

Under vår vistelse har vi funnit en universell sanning om alltings samexistens. Låt oss nu dela med oss av denna lärdom: Desto högre temperatur, desto lägre psykisk stabilitet. Tor har gråtit floder till disneyfilmen Mulan och Danni har lipat när Tor avböjde närhet på grund av känslig hud. Eftersom sjukdomen fängslat oss i lägenheten och rubbat våra sinnen har vi tvingats vara kreativa i våra försök att roa oss själva. Vi kan därför konstatera att barnen i Liberia inte kommer att få alla sina leksaker i oöppnade förpackningar. Vi har dock inte rört färgkritorna (eftersom vi har paint på datorn).

 Kanske mår vi som vi förtjänar efter en blöt middag på en av Gambias topp tre finaste restauranger, Ngala lodge. Maten var helt klart prisvärd, exempelvis kostade den utmärkta tonfiskcarpaccion 70 svenska kronor. De ofrivilliga budgetdagarna som sjukdomen fört med sig öppnar för ett till besök på Ngala lodge. Utsikten var inte heller pjåkig denna kväll.

Av en ren händelse sprang vi på Dannis kompis Tone på Barcelonas flygplats.Mot alla odds var Tone också på väg till Gambia för volontärarbete. Hon har utan problem fått plats i vår bäddsoffa och hotellet gjorde en extrafrukost när hon var på besök trots att vi fortfarande är de enda gästerna. När man strosar runt på gatorna här vill lokalbefolkningen ofta prata med en, och inte alltid utan en baktanke. Danni har nu upptäckt att deras hidden agenda dock tycks bero på om man går med en man eller kvinna som sällskap.

Regnsäsongen tycks vara över, men vi förblir i princip stranden och stadens enda turister.

Och för den som bryr sig om sådant kan vi meddela att vi är på bättringsvägar. Ikväll blir det indiskt på den högt rekommenderade restaurangen clay oven i Fajara.

Heta hälsningar,

Tor och Danni

The Gambia

När någon nämner den 1 oktober tänker vi kanske på det kungliga äktenskapet, år 1536, mellan Gustav Vasa och Margareta Eriksdotter, eller möjligtvis förknippar vi detta datum med när 50-öringarna, år 2010, blev ogiltiga som betalningsmedel. Från och med idag kommer den 1 oktober för alltid att ha en ny innebörd. Den 1 oktober är numera dagen av totalt moraliskt förfall, för på denna dekadensens dag har era skenheliga Tor och Danni mot alla principer, heliga löften och bättre vetande nu startad en blo eurhm.. en blooooog.

Gambia har hunnit bjuda på fyra långa händelserika dagar, med höjdpunkter såsom hamnen i Banjul (bild nedan), Shawarma (stark kycklingkebab i pitabröd), underbart boende i wavecrests lyxiga lägenheter här i Kotu och flera trevliga människor.  

Tydligen så menar Danielle att något som också förtjänas att nämnas är en taxiresa under vår första kväll då någon i sällskapet av ren otur och inte av glömska råkade lämna kameran i taxibilen. Väl hemma vid hotellet blev vi sedemera medvetna om denna lilla olyckshändelse, utan att veta namn på chaufför, bilens registreringsplåt, eller ens vilken typ av bil det var. Fyrtio minuter, någon taxiresa och en hel del mutor senare höll vi dock kameran i handen igen. Detta hade nog inte varit möjligt i vilket land som helst, så vi får väl konstatera att Gambia är Afrikas leende, och inte dess sår i sidan.

På tal om leende människor, det här är vår granne som vi fick fota när vi var ute i området och traskade med kameran.

Trots lågsäsong har vädret varit utmärkt, och omväxlande. Två monsunregn har hälsat på med åskoväder och blixtnedslag varenda sekund under några minuter, men mestadels har det varit uppehåll med en hel del sol. Dagarna här har spenderats både på stranden (som vi har för oss själva + en engelsman med hund) och runt om i städerna (som banjul, bild nedan). Vi kan dock konstatera att Kotu där vi bor är vår favoritplats.

För den som är intresserad av sådant så kan vi meddela att vi mår jättebra. Både kroppsligt och själsligt. Maten är som vädret, lite regn och en hel del sol. Ikväll lagade vår kock (vi är dom enda gästerna på hotellet, och typ i hela området) domoda till oss och den serverades på rummet. Sedan är det roligt att se Tors klädesdesign sprida sig till nya kontinenter.

Skenheliga hälsningar,

Danni och Tor